men. Han tillade som en självklar sak av mycket nedstämmande beskaffenhet.
»Men man kan inte gifta sig, förstår du, så länge man ser sig omkring.»
Medan vi så sutto vid brasan och pratade kom jag att sticka handen i fickan och fick tag i den affisch, jag fått av Joe, som annonserade en teaterföreställning med uppträdande av »den berömde landsortsamatören». Och detta avbröt samtalet, och vi beslöto att gå och se mr Wopsle som Hamlet.
XXIII.
Då vi kommo till teatern, befunno vi oss med ens mitt uppe i kungariket Danmark och funno kungen och drottningen sittande i två länstolar vid ett köksbord med hovet runt omkring. Hela danska adeln var på uppvaktning och bestod av en nobel gosse klädd i sämskskinnstövlar, som måtte tillhört någon jättelik förfader, en vördnadsvärd, men mycket smutsig adelsman, som mycket sent tycktes ha utgått ur det lägre folkets led, samt ett danskt hoffolk med kam i håret och benen i vita silkestrikåer och i det hela av ett mycket feminint utseende. Min begåvade landsman stod dyster en bit därifrån med korslagda armar och jag skulle ha önskat att hans lockar hade sett lite mera naturliga ut.
Under spelets gång hände åtskilliga underliga saker. Landets förre med döden avgångne konung tycktes icke blott ha fått en svår hosta vid sin död utan hade även tagit denna med sig i graven och var ännu icke kvitt den, då han gick igen som ande. Det kungliga
