spöket hade därjämte ett spökligt manuskript fäst vid sin stav, och gluttade alltsomoftast i detsamma med en märkbar ängslan att hitta rätta stället, som verkade mycket jordisk och kroppslig. Detta gav galleripubliken anledning att ge den kungliga skuggan rådet att »hoppa över det där» — ett råd som skuggan tog mycket illa upp. Man fäste sig också vid, att var gång denna majestätiska ande uppenbarade sig med ett försök att inbilla publiken, att han varit ute och gått lång tid och långa vägar, kom den synbarligen från en närbelägen mur, vilket gjorde att dess skräckfulla uppträdande mottogs med hånfullt lugn.
Drottningen av Danmark, en mycket trevlig och frodig dam, ansågs av publiken ha för mycket mässing på sig. Hennes diadem var fäst runt hakan med ett brett band av metall, liksom om hon haft en fruktansvärd tandvärk, hennes midja var prydd med ett annat, och armarna voro försedda med var sitt, så att hon helt öppet kallades »mässingen».
Den noble gossen i de förhistoriska stövlarna var mycket ombytlig. Han föreställde på en och samma gång en duktig sjöman, en kringvandrande skådespelare, en dödgrävare, en präst och en person av den yttersta vikt och betydelse vid en fäktuppvisning vid hovet, vars fina omdöme och säkra öga berömde de svåraste stötar. Allt detta gjorde att publiken slutligen avskydde honom, och när han slutligen blev ertappad som munk och ville sköta om en begravning, tog sig den allmänna indignationen uttryck i ett regn av nötter.
Ophelia var slutligen offer för ett sådant dödande tråkigt musikaliskt vansinne, att när hon äntligen tagit av sin vita musslinsslöja, lagt ihop den och begraft den,
