en vresig karl som länge avkylt sin otåliga näsa mot galleriets järnbalustrad, argsint ropade:
»Nu är baby lagd i säng, låt oss nu få kvällsvard.»
Vilket för att uttrycka sig milt, icke riktigt passade i stycke med dramat.
Alla dessa omständigheter inverkade på min olyckliga landsman med lekfull effekt. Närhälst denne obeslutsamme prins gjorde en fråga eller yttrade ett tvivel, hjälpte publiken honom med svaret. När till exempel han framställde frågan »månne ädlare att lida och fördraga» ropade några »jo» och andra »nä» medan andra mera obeslutsamma föreslogo, att man skulle »singla slant om det», och en allmän diskussion uppstod. När han tog flöjten för att spela — den var mycket lik en liten svart flöjt, som nyss använts i orkestern och räckts in genom en dörr — uppfordrades han kärvt att spela folksången. När han förmanade skådespelaren i dramat att icke »såga luften med armarna», sade den vresige mannen på galleriet: »Än ni själv då? Ni är mycket värre än han.» Och jag är ledsen att behöva omtala, att skrattsalvor hälsade mr Wopsle vid alla dessa tillfällen.
Men hans största prövning inträffade i scenen på kyrkogården, som hade utseendet av en urskog med en sorts kyrklig tvättstuga på ena sidan och en landsvägsgrind på den andra. När mr Wopsle upptäcktes närma sig grinden i en ordentlig svart kappa, varnades dödgrävaren helt vänskapligt med orden: »Se upp, där kommer begravningsentrepenören för att se hur ni sköter er.»
Jag inser, att det är alldeles klart, att mr Wopsle i ett konstitutionellt land icke kunde återlämna en dödsskalle, sedan han hållit en moralpredikan över den, utan
