»Nej, icke glömt», svarade Estella, »icke glömt, utan inristat i mitt minne. När har ni funnit mig annorlunda än er uppfostran format mig? När har ni funnit mig glömsk av edra lärdomar? När har ni funnit mig någonsin lämna tillträde här» — hon lade handen på sitt hjärta — »för något som ni förbjudit? Var rättvis mot mig!»
»Så stolt, så stolt», mumlade miss Havisham och strök med båda händerna undan sitt gråa hår.
»Vem lärde mig att vara stolt?» svarade Estella. »Vem berömde mig då jag lärt min läxa?»
»Så hård, så hård!» mumlade miss Havisham med samma rörelse.
»Vem lärde mig att vara hård?» svarade Estella. »Vem berömde mig då jag kunde denna läxa?»
»Men att vara stolt och hård mot mig!» Miss Havisham nästan skrek av smärta då hon sträckte ut armarna. »Estella, Estella, Estella, att vara stolt och hård mot mig!»
Estella såg på henne ett ögonblick med ett slags lugn förvåning, men var för övrigt oberörd. I nästa ögonblick såg hon åter in i elden.
»Jag kan inte förstå», fortsatte hon efter en stunds tystnad och såg upp, »varför ni är så oresonlig då jag kommit för att hälsa på er efter en tids skilsmässa. Jag har aldrig glömt edra olyckor och deras orsak. Jag har aldrig varit er eller er uppfostran otrogen. Jag har aldrig visat någon svaghet, som jag kan anklaga mig själv för.»
»Skulle det vara svaghet att besvara min kärlek», utropade miss Havisham. »Men jo, jo, hon skulle kalla det så.»
»Jag börjar tro», sade Estella tankfullt, »att jag nä-
