stan förstår hur det kommer sig. Om ni hade uppfostrat er fosterdotter helt och hållet i dessa rums mörka fängelse och aldrig låtit henne veta att det fanns något dagsljus, i vilket hon ej en enda gång sett ert ansikte — om ni hade gjort det, och sedan, till exempel, velat att hon skulle förstå dagsljuset och veta allt om det, skulle ni då blivit besviken och ond?»
Miss Havisham, som satt med huvudet i sina händer, mumlade för sig själv och vaggade fram och tillbaka i sin stol, svarade ej.
»Eller», fortsatte Estella, »vilket passar bättre — om ni från det hennes intelligens började vakna, med all er energi och kraft lärt henne, att det fanns något sådant som dagsljus, men att det var hennes fiende och skulle förstöra henne, och att hon alltid skulle vända sig ifrån det, ty det hade fördärvat er och skulle fördärva henne — om ni gjort detta och sedan till exempel velat, att hon skulle se naturligt på dagsljuset och hon då inte kunde göra det, skulle ni då blivit besviken och ond?»
Miss Havisham svarade ännu ingenting.
»Därför», sade Estella, »måste man taga mig sådan jag blivit. Är jag bra, är det icke min förtjänst, är jag dålig, är det icke mitt fel, — jag är sådan jag är.»
Miss Havisham hade glidit ned på golvet, mitt ibland alla de vissnade bröllopsrelikerna, som lågo där. Jag passade på tillfället att lämna rummet — jag hade sökt komma därifrån hela tiden — sedan jag med en rörelse av min hand fäst Estellas uppmärksamhet på miss Havisham.
Då vi nästa dag lämnade Satis House, var allt mellan Estella och miss Havisham som förut. Inga nya uppträden hade ägt rum. Miss Havishams sätt mot Estella
