gör det, skall jag vara lika morsk som om jag gjorde det.»
Han tog åter båda mina händer och förde dem till sina läppar, under det blodet isades i mig.
»Bry dig inte om att tala Pip», sade han, sedan han slutat föra rockärmen över pannan och ögonen och det kluckade i hans hals på det där sättet som jag så väl kom ihåg — och han föreföll mig ännu förskräckligare då han var allvarlig. — »Du kan inte göra bättre än vara lugn, min käre gosse. Du har inte glatt dig åt detta på förhand, som jag har gjort, du var inte beredd på det som jag. Men tänkte du aldrig det kunde vara jag?»
»Nej, nej, nej!» svarade jag. »Aldrig, aldrig!»
»Ja, men ser du det var jag, och jag ensam. Inte en själ mer än jag och mr Jaggers.»
»Var det ingen annan?» frågade jag.
»Nej», sade han, med en skymt av förvåning. »Vilken annan skulle det vara? Och tänk, min käre gosse, så bra du ser ut. Det finns väl ett par vackra ögon nånstan, eller hur? Finns det inte ett par vackra ögon, som du tycker om att tänka på?»
Oh, Estella, Estella!
»De skola bli dina, min käre gosse, om de kunna köpas för pengar. Inte för att en gentleman, som ser så bra ut som du, inte skulle kunna vinna dem ändå, men pengar underlättar saken! Låt mig sluta med vad jag höll på att tala om för dig min gosse. För det där slaveriet fick jag pengar av min herre (som dog och en gång var i samma dilemma som jag) och blev fri, och min egen. Och allt vad jag gjorde, gjorde jag för dig. ’Må Gud låta blixten slå ner på mig’, sade jag vid allt jag tog mig för, ’om det inte är för honom jag gör
