och mr Wopsles hade rummet en trappa upp, varest vi elever brukade höra honom läsa högt på ett mycket värdigt och respektingivande sätt, alltemellanåt bultande hårt i golvet. Det var en utbredd föreställning, att Wopsle »examinerade» lärjungarna en gång i terminen. Vad han vid dessa tillfällen gjorde var emellertid att stryka upp sina manschetter, draga fingrarna genom håret, så att det stod på ända och föreläsa Marcus Antonius’ tal vid Ceasars lik. Därpå följde alltid Collins Ode till Passionerna, vari jag särskilt beundrade mr Wopsle såsom Hämnden, »kastande sitt blodbestänkta svärd som åskan neder och gripande den Krigsförkunnande trumpeten med en mördande blick.»
Mr Wopsles moster höll vid sidan om sitt undervisningsverk en liten bod i samma rum. Hon hade inte en aning om vad hon hade på lager eller priset på någonting, men där fanns i en draglåda en liten flottig anteckningsbok som tjänstgjorde som priskatalog, och med hjälp av detta orakel skötte Biddy affärerna. Biddy var mr Wopsles mosters dotterdotter. Hon var liksom jag ett föräldralöst barn och liksom jag hade hon blivit tagen om hand och uppfödd med flaska. Hon hade ett mycket anmärkningsvärt yttre, ty hennes hår var alltid i behov av kammning, hennes händer behövde alltid tvättas, och hennes skor voro alltid nedhippade och behövde lagas. Detta dock med undantag av söndagarna då hon gick snyggt klädd till kyrkan.
Jag trasslade mig igenom alfabetet ungefär som genom ett törnsnår. Det gick inte utan åtskilliga skrubbor och skråmor från de otäcka bokstäverna, och var mycket min egen förtjänst, men mera Biddys och minst mr Wopsles moster. Därefter föll jag i händerna på de där nio skälmarna som kallas siffror, vilka varje kväll
