Sida:Madame Bovary (sv).djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Apotekarens hustru föreföll henne avundsvärd, hon som fick sova under samma tak som han, och hennes tankar slogo ständigt ned på detta hus, liksom Gyllene Lejonets duvor, vilka flögo dit och doppade sina röda fötter och sina vita vingar i dess takrännor. Men ju mera Emma kom till insikt av sin kärlek, desto mera tvingade hon den tillbaka, så att den ej skulle synas. Hon skulle likväl ha velat att Léon anat den, och hon tänkte ut händelser och tillfälligheter som kunnat upplysa honom därom. Vad som återhöll henne var maklighet eller rädsla och även blygsamhet. Hon tänkte att hon hade skjutit honom alltför långt ifrån sig, att det var för sent, att allt var förlorat. Och den stolta tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv: »jag är en dygdig kvinna», och att se sig i spegeln och antaga resignerade miner, tröstade henne litet över den uppoffring som hon trodde sig göra.

Det sinnliga begäret, hennes lystnad efter pengar och passionens melankoli, allt sammanblandades nu till ett enda lidande, och i stället för att söka glömma det lät hon sin tanke frossa däri, eggade upp sig till förtvivlan och sökte anledningar överallt. Hon retade sig på en misslyckad maträtt eller en dörr som man glömt stänga, suckade över den sammet, som hon icke hade, den lycka, som felades henne, över sina alltför högt strävande drömmar och sin alltför trånga våning.

Vad som gjorde henne utom sig var att Charles ej tycktes ha någon aning om hennes lidanden. Att han var så övertygad om, att han gjorde henne lycklig, föreföll henne som en förolämpning. För vem var det då hon lade band på sig? Var icke just han hindret för hennes lycka, orsaken till allt elände och liksom den skarpaste taggen i den tortyrrem, som omsnörde henne?

På honom koncentrerade hon således allt det hat, som var resultatet av det tråkiga liv hon fört, och varje ansträngning hon gjorde för att minska det tjänade endast till att öka det, ty denna fruktlösa möda blev ett nytt motiv till förtvivlan och bidrog ännu mera att skilja makarna åt. Själva hans godhet mot henne väckte hennes trots. Tarvligheten inomhus eggade upp henne till


100