en vindstöt och böjde popplarna, regnet bröt plötsligt löst och smattrade mot de gröna bladen. Sedan lyste solen fram igen, hönsen skrockade, gråsparvarna flaxade med vingarna i de våta buskarna, och vattenpussarna på sanden strömmade bort och förde med sig några röda akaciablommor.
Vad han nu måtte vara långt borta! tänkte hon.
Herr Homais kom som vanligt mellan fem och sex under middagen.
— Nå, sade han, i det han slog sig ned, nu ha vi skickat av vår ungherre?
— Ja, så tycks det! svarade läkaren.
Sedan vände han sig om på stolen:
— Nå, har ni ingenting nytt att berätta?
— Nej, ingenting särdeles. Bara att min hustru har varit litet uppskakad i eftermiddag. Ni vet, fruntimmer ta vid sig för en småsak! Hustru min i synnerhet. Och det tjänar till ingenting att göra dem några föreställningar, de med sin nervösa organisation äro mycket lättare mottagliga för intryck än vi!
— Stackars Léon! sade Charles, huru skall han ta sig fram i Paris? Skall han kunna trivas där?
Fru Bovary suckade.
— Jo, jag tackar jag! sade apotekaren och smällde med tungan, små trevliga supéer på restauranger, maskeradbaler, champagne — sådant kommer inte att saknas, det kan jag försäkra er.
— Jag tror inte att han har anlag för att leva oordentligt, invände Bovary.
— Det tror inte jag heller återtog herr Homais ivrigt, men han måste väl följa sina kamraters exempel, annars blir han ansedd som en hycklare. Och ni vet inte ett sådant liv de där krabaterna föra i Quartier latin tillsammans med aktriser! För resten äro studenterna ganska uppburna i Paris. Bara de ha någon sällskapstalang få de umgås i de bästa kretsar, och det finns till och med damer i Faubourg St. Germain som bli kära i dem, och det gör att de längre fram i tiden ha ypperliga tillfällen att göra goda partier.
