— Men, sade doktorn, jag är rädd att han där nere —
— Ni har rätt, avbröt apotekaren, det är frånsidan av medaljen! Där är man tvungen att ständigt knyta handen om börsen. Jag antar t. ex. att man promenerar i en offentlig park. En individ kommer emot en — väl klädd, dekorerad till och med, man skulle kunna ta honom för en diplomat; han tilltalar er, ni prata, han är inställsam, bjuder er en pris snus eller tar upp er hatt då ni tappar den. Sedan bli ni närmare bekanta. Han tar er med sig in på ett kafé, bjuder er ut till sitt sommarnöje, pratar sedan vitt och brett om sina bekantskaper medan ni sitta där mellan skål och vägg, och i nittionio fall av hundra gör han allt det där bara för att snappa bort er börs eller narra er att begå farliga dumheter.
— Det är nog sant, svarade Charles, men jag tänkte huvudsakligast på sjukdomarna, på tyfoidfebern t. ex., som så ofta angriper studerande från landsorten.
Emma spratt till.
— I följd av den förändrade dieten, fortsatte apotekaren, och den omvälvning som därigenom uppstår i alla kroppens funktioner. Och pariservattnet sedan, källarematen, alla de där starkt kryddade rätterna som hetsa upp blodet och inte äro hälften så hälsosamma som en god husmanskost, man må säga vad man vill. Jag för min del har alltid föredragit den borgerliga matlagningen; den är vida bättre i sanitärt avseende. Då jag studerade på min apotekareexamen i Rouen hade jag också inackorderat mig i en familj; jag åt tillsammans med professorerna.
Han fortsatte att utveckla sina åsikter, ända tills Justin kom och hämtade honom, för att han skulle hjälpa honom laga till en terpentinemulsion.
— Inte ett ögonblicks lugn! utropade han, ständigt är man under oket! Jag kan inte få ta mig ledigt en minut! Man måste träla i sitt anletes svett som en åkarkamp! Ett sådant bråk!
Då kan redan var i dörren vände han sig om och sade:
— Apropå, ha ni hört nyheten?
— Nej, vad då?
