Emma rodnade. Han fullbordade ej meningen. Han började nu tala om det vackra vädret och om huru angenämt det var att promenera i det gröna.
— Se, sådana vackra tusenskönor, sade han, här finns så gott om dem, att alla förälskade i trakten kunde komma hit och hämta orakelsvar.
Han tillade:
— Om jag skulle plocka några?
— Är ni kanske kär? sade hon och hostade litet.
— Ja, vem vet? svarade Rodolphe.
Ängen började fyllas av folk, och husmödrarna armbågade sig fram med sina stora paraplyer, sina korgar och sina barn. Man måste ofta stanna och dra sig åt sidan för en lång rad av bondflickor i blåa strumpor och platta skor och som luktade mjölk, då man gick förbi dem. De gingo hand i hand och utbredde sig sålunda över hela ängens längd, från aspplanteringen ända till tältet. Men man höll redan på att granska de utställda föremålen, och lantbrukarna samlades i ett slags hippodrom, som omgavs av ett långt rep uppburet av stolpar.
Där inne voro de exponerade kreaturen inhysta utan någon bestämd ordning. Svin lågo där och sovo med trynet inborrat i jorden, kalvar bölade, får bräkte, kor lågo utsträckta med magen på gräsmattan och ett framben hopvikt under sig och idisslade långsamt, blinkande med sina tunga ögonlock, medan flugorna surrade omkring dem. Bonddrängar med nakna armar höllo vid betslet ystra unghästar, som gnäggade åt det håll där stona voro uppställda. Dessa stodo helt lugna och sträckte fram huvudet och den hängande manen, under det att fölungarna vilade sig i deras skugga eller ibland kommo och diade dem, och över det böljande havet av alla dessa sammanpackade kroppar höjde sig stundom en och annan vit man, som fladdrade för vinden, eller ett par vassa horn eller några springande karlars huvud. På avstånd utanför inhägnaden stod en stor svart tjur med en järnring i mulen, orörlig, som om han varit av brons. En trasig pojke höll honom vid ett rep.
Emellertid gingo prisdomarna långsamt omkring och
