granskade varje djur och inhämtade därefter halvhögt varandras mening. En av dem som tycktes vara den förnämste gjorde några anteckningar i en annotationsbok. Det var juryns ordförande, herr Derozerays från la Panville. Så snart han kände igen Rodolphe gick han fram till honom och sade småleende med vänlig min:
— Jaså, herr Boulanger, ni överger oss?
Rodolphe försäkrade att han skulle komma, Men då ordföranden hade gått förbi sade han:
— Nej, jag går inte. När man kan få njuta av ert sällskap avstår man gärna från hans.
Och allt under det han gjorde narr av hela lantbruksmötet uppvisade han sitt blåa inträdeskort för gendarmen för att lättare komma fram, och han stannade till och med ibland framför någon vacker utställningsartikel, som fru Bovary föga brydde sig om. Han märkte det och började då gyckla med fruntimren i Yonville för deras toalett, sedan bad han om ursäkt för att hans egen var så föga vårdad.
— För övrigt, tillade han, då man bor på landet —
— Vore det bortkastad möda, sade Emma.
— Det är sant, svarade Rodolphe. Att tänka sig, att ingen enda av alla dessa beskedliga människor är i stånd att begripa ens snitten av en rock!
De talade nu om huru vardagligt och inskränkt allting är i landsorten, huru mångas framtid där blir hämmad, huru många illusioner där ramla.
— Också, sade Rodolphe, gräver jag ned mig i en melankoli —
— Ni! sade hon förvånad. Jag trodde att ni var mycket gladlynt?
— Ja, till utseendet, ty ute i världen sätter jag en glad mask framför mitt ansikte, men huru många gånger har jag icke, då jag sett en kyrkogård i månsken, undrat, om jag ej gjorde bäst i att sälla mig till dem som sova där nere —
— Och edra vänner? sade hon. Ni tänker inte på dem.
— Mina vänner? Vilka då? Har jag några vänner? Vem bryr sig om mig?
