Men de voro tvungna att skiljas åt för att släppa fram ett stort lass med stolar som en man bar bakom dem. Han var så fullastad, att man endast såg hans träskor och hans bägge händer som han sträckte ifrån sig. Det var Lestiboudois, dödgrävaren, som bar ut kyrkstolarna åt folket att sitta på. Uppfinningsrik i fråga om allt som kunde befordra hans egna intressen hade han hittat på detta sätt att draga fördel av lantbruksmötet, och hans idé kröntes med framgång, ty köpingens invånare, som voro varma och trötta, riktigt slogos om dessa stolar, vilkas halm luktade rökelse, och stödde sig med en viss vördnad mot deras klumpiga, av vaxljusen nedspillda ryggstöd.
Fru Bovary tog åter Rodolphes arm. Han fortfor som om han talat för sig själv:
— Ja, det är så mycket jag alltid har saknat! Ständigt ensam! om jag ändå hade haft ett mål för mitt liv, om jag hade mött någon tillgivenhet, om jag hade träffat på någon — — — å, huru jag då skulle ha ansträngt all den kraft, varav jag är mäktig, jag skulle ha brutit ner alla hinder!
— Jag tycker ändå, sade Emma, att ni inte är så beklagansvärd.
— Jaså, tycker ni det? sade Rodolphe.
— Ni är ju fri, återtog hon.
Hon tillade tvekande:
— Rik.
— Gör inte narr av mig, svarade han.
Hon bedyrade att hon ej gjorde narr av honom. I detsamma dånade ett kanonskott, och alla trängdes huller om buller mot köpingen.
Det var falskt alarm. Prefekten hade icke kommit, och medlemmarna av juryn voro mycket förlägna. De visste ej om man skulle börja den högtidliga akten eller vänta ännu längre.
Slutligen syntes längst bort på torget en stor hyrkuskvagn, dragen av två magra hästar, som med oupphörliga piskrapp drevos fram av en kusk i vit hatt. Binet fick bråttom att ropa: — Uppställning! och
