översten följde exemplet. Man ryckte till sig de kopplade gevären och störtade fram. Några glömde till och med sin spännhalsduk. Men prefektens ekipage tycktes ana denna villervalla, och de båda hästarna saktade sitt trav och stannade framför märiets peristyl i samma ögonblick som nationalgardet och sappörerna marscherade upp med trumman i täten.
— Svängning åt höger! skrek Binet.
— Halt! skrek översten. Rättning åt vänster!
Och sedan man skyldrat med ett skrammel, som om en hel mängd kopparkittlar rullat utför trapporna, sattes alla gevärskolvarna i marken.
Ur vagnen nedsteg nu en herre i kort frack med silverbroderier, flintskallig, blek och med ett ytterst välvilligt utseende. Han plirade med ögonen för att ta en överblick av mängden, i det han lyfte upp sin spetsiga näsa och smålog med sin insjunkna mun. Han kände igen mären på hans skärp och underrättande honom att herr prefekten ej kunnat komma. Själv var han prefekturråd. Tuvache svarade på hans ursäkter med några artiga ord, och de stodo sålunda ansikte mot ansikte alldeles inpå varandra, omgivna av jurymedlemmarna, municipalrådet, köpingens honoratiores, nationalgardet och folkmassan. Prefekturrådet höll sin lilla svarta trekantiga hatt mot bröstet och upprepade sina lyckönskningar, under det att Tuvache bugade sig som en sprättbåge, smålog, stammade, letade efter orden, bedyrade sin tillgivenhet för monarkien och tackade för den heder som bevisats Yonville.
Hippolyte, fru Lefrançois' dräng, tog hästarna vid betslet och ledde dem in i Gyllene Lejonets portgång, där en mängd bönder samlades för att gapa på vagnen. Trumman virvlade, kanonen dånade, och herrarna gingo i en lång rad upp på estraden och satte sig i de länstolar av röd sammet, som fru Tuvache hade lånat ut för detta andamål.
Damerna sutto bakom i vestibulen mellan pelarna, medan den övriga folkmassan hade sin plats mitt framför, stående eller sittande på stolar. Lestiboudois hade burit