dit alla stolar som förut stått ute på ängen, han sprang i varje minut till kyrkan efter andra och tillställde därigenom en sådan villervalla, att man hade mycket svårt att komma fram till estraden.
— Jag för min del tycker, sade herr Lheureux till apotekaren, som gick förbi honom för att söka upp sin plats, att man hade bort resa två flaggstänger med en mängd vimplar och flaggor av präktig tygsort och i litet allvarsamma, högtidliga färger; det skulle ha tagit sig mycket bra ut.
— Ja visst, svarade Homais. Men det är ju mären som har åtagit sig alltsammans. Han har just ingen smak, stackars Tuvache, ja, han är totalt renons på allt vad man kallar sinne för det estetiska.
Emellertid hade Rodolphe tillsammans med fru Bovary gått upp i första våningen av märiet, och som rådplägningssalen var tom hade han förklarat, att man där allra bekvämast skulle kunna njuta av skådespelet. Han tog två taburetter omkring det ovala bordet under konungens byst, och sedan han dragit fram dem till ett av fönstren satte de sig där bredvid varandra.
Det uppstod rörelse på estraden, man viskade och överlade. Slutligen steg prefektrådet upp. Man visste nu att han hette Lieuvain och hans namn gick från mun till mun i folkmassan. Då han hade ordnat några pappersblad och fört dem upp till ögonen för att se bättre började han:
— Mina herrar!
Må det först tillåtas mig — innan jag talar om ändamålet med denna vår sammankomst i dag, och jag är övertygad om att denna känsla skall delas av er alla — må det tillåtas mig, säger jag, att giva ett uttryck åt vår tacksamhet mot den högre förvaltningen, regeringen, monarken, mina herrar, vår suverän, vår älskade konung, för vilken ingen gren av allmänt eller enskilt välbefinnande är likgiltig och som styr statens vagn med en på samma gång så kraftfull och så vis hand mellan ett stormigt havs ständigt hotande faror, och för övrigt förstår
