att upprätthålla aktningen för industrien, handeln, åkerbruket och de sköna konsterna.
— Jag borde kanske draga mig undan litet, sade Rodolphe.
— Varför det? sade Emma.
Men i detta ögonblick höjde prefektrådet rösten med fördubblad styrka. Han deklamerade:
— De tiderna äro förbi, mina herrar, då den borgerliga tvedräkten fläckade våra offentliga torg med blod, då egendomsägaren, köpmannen, ja, även arbetaren, när de om aftonen slumrade in i en lugn sömn, måste befara att plötsligt väckas av mordbrandsklockans dån, och då de mest samhällsomstörtande läror undergrävde statens grundvalar —
— Jo, återtog Rodolphe, någon kunde se mig där nerifrån; och jag med mitt dåliga rykte —
— Nu förtalar ni er själv, sade Emma.
— Nej, nej, det är så dåligt det kan vara, det bedyrar jag.
— Men, mina herrar, fortfor prefektrådet, om jag, ur mitt minne utplånande dessa mörka tavlor, riktar min blick på de närvarande förhållandena inom vårt sköna fädernesland — vad ser jag? Överallt blomstra handeln och konsterna, överallt hava nya landsvägar, som lika många pulsådror i statskroppen, möjliggjort ny samfärdsel, våra stora manufakturcentra hava ånyo börjat sin verksamhet, religionen, starkare befästad, värmer allas hjärtan, våra hamnar äro fulla, förtroendet vaknar på nytt, och Frankrike andas äntligen ut —!
— För övrigt, tillade Rodolphe, har kanske världen rätt, från sin ståndpunkt?
— Hur så? sade hon.
— Jo, sade han, vet ni inte att det finnes andar som aldrig få någon ro? De måste ömsevis drömma och handla, de ha behov av de renaste passioner och de ursinnigaste njutningar, och man kastar sig sålunda in i alla slags fantasterier och dårskaper.
Hon betraktade honom som man betraktar en resande, vilken har sett fjärran länder, och hon återtog:
