— Vi stackars kvinnor, vi ha inte ens den förströelsen.
— En sorglig förströelse, ty den skänker ingen lycka.
— Men finner man väl någonsin lyckan? frågade hon.
— Ja, man möter henne händelsevis en dag, svarade han.
— Och I insen detta, sade prefektrådet, I, som arbeten i jorden, I, civilisationens fredliga skansgrävare! I, framstegens och moralitetens män! I förstån, säger jag, att de politiska stormarna äro ännu fruktansvärdare än rubbningarna i atmosfären —
— Man träffar på den en dag, upprepade Rodolphe, en dag, plötsligt, och då man misströstade därom. Då är det som om man blickade in i en ny värld, det är som om en röst ropade till en: där är hon! Man känner ett behov att anförtro denna person sitt liv, att ge henne allt, offra henne allt! Det behövs inga förklaringar, man anar varandras tankar. Man har sett varandra förut i sina drömmar (här betraktade han henne), med ett ord, den skatt, man så länge har sökt, är där inför ens ögon; den lyser, den gnistrar. Emellertid tvivlar man ännu, man vågar ej tro därpå; man är bländad, som om man komme ut från mörkret i ljuset.
Rodolphe fullständigade sina ord pantomimiskt. Han höll handen över ögonen, som om han fattats av svindel; sedan lät han den falla ned på Emmas men hon drog undan sin hand. Prefektrådet läste fortfarande:
— Och vem skulle kunna förvåna sig däröver, mina herrar? Endast den som vore nog blind, nog fången (jag är icke rädd för att säga det), nog fången i en annan tidsålders fördomar för att misskänna den anda som är de jordbrukande folkens. Var finner man mera patriotism än på landet, mera offervillighet för det allmänna, med ett ord mera intelligens? Och jag menar icke, mina herrar, denna ytliga intelligens, som är sysslolösa hjärnors fåfängliga prydnad, utan fastmer denna djupa och måttfulla intelligens, som framför allt annat strävar att fullfölja nyttiga ändamål och sålunda bidrar till individens välgång, ett allmänt framåtskridande och utgör ett stöd
