för staten, själv ett resultat av vördnad för lagarna och plikternas utövning —
— Nu igen! sade Rodolphe. Aldrig annat än plikterna, det där ordet tar livet av mig. Det finns en hel hop gamla perukstockar i ylletröja och bönesystrar med fotpåse och radband som ständigt tuta i våra öron: »plikten! plikten!» Ja — plikten! Det är att känna vad som är stort, älska vad som är skönt och icke underkasta sig samhällets konvenansregler med alla de nesligheter som de dra över oss.
— Men — men — invände fru Bovary.
— Nej, varför predika mot passionerna? Äro de inte det enda sköna som finns i världen, källan till hjältemod, hänförelse, poesi, musik, konster, ja till allt?
— Men, sade Emma, man måste väl litet rätta sig efter världens omdöme och följa dess moral.
— Det finns sådana av två slag, svarade han. Den lilla, den konventionella, människornas moral, den som oupphörligt växlar och som gör ett sådant väsen av sig, håller sig tätt intill jorden, liksom den här samlingen av narrar som ni ser framför er. Men den andra, den eviga, den är omkring och över oss, liksom landskapet, som omger oss, och den blåa himlen, som lyser oss.
Herr Lieuvain torkade sig om munnen med näsduken och fortsatte:
— Och varför skulle jag här, mina herrar, söka bevisa för er jordbrukets nytta? Vem är det som fyller våra behov? Vem är det som anskaffar åt oss livets nödtorft? Är det icke jordbrukaren? Jordbrukaren, mina herrar, som med sin flitiga hand besår fältens fruktbara fåror och framalstrar säden, vilken krossas och förvandlas till stoft medelst sinnrika maskiner, utgår därur under namnet mjöl, föres till städerna och där mottages av bagaren, som därav bereder föda för den fattige som för den rike. Är det ej vidare jordbrukaren, som för att skaffa oss kläder göder sina talrika hjordar på betesmarkerna? Huru skulle vi kunna kläda oss, huru skulle vi kunna föda oss utan jordbrukaren? Och, mina herrar, behöva vi gå så långt för att söka exempel? Vem har
