ensam på ängen, medan han väntade på att banketten skulle börja.
Festmåltiden var lång, bullersam, illa serverad; man satt så trångt att man knappast kunde röra armbågarna, och de smala bräden, vilka tjänstgjorde som bänkar, voro nära att brista under gästernas tyngd. De åto glupskt. Var och en ville ha valuta för sina pengar. Svetten pärlade på allas pannor, och en vitaktig imma, liksom töcknet över en flod om höstmorgnarna, svävade över bordet mellan de upphängda lamporna. Rodolphe satt med ryggen stödd mot tältduken och tänkte så uteslutande på Emma att han ej hörde någonting. Bakom honom på gräsmattan staplade uppassarna upp orena tallrikar. Hans grannar talade, men han svarade dem ej; man fyllde hans glas, och det blev tyst inom honom, oaktat det tilltagande larmet. Han drömde om vad hon hade sagt och om formen på hennes läppar, och i ett oändligt framtidsperspektiv såg han en hel följd av dagar fyllda av kärlek.
Han träffade henne åter om kvällen under fyrverkeriet, men hon var tillsammans med sin man, fru Homais och apotekaren, som var mycket orolig för de nedfallande raketerna, och han lämnade sällskapet i varje minut för att gå och uppmana Binet till försiktighet.
Fyrverkeripjäserna, som anlänt under herr Tuvaches adress, hade han med överdriven försiktighet förvarat i sin källare. Det fuktiga krutet ville därför ej brinna, och den förnämsta pjäsen, vilken skulle föreställa en drake som bet sig i svansen, misslyckades fullkomligt. Då och då avbrann ett stackars romerskt ljus; då uppstämde den gapande folkmassan ett hurrarop, blandat med små skrik från kvinnorna, dem karlarna i skydd av mörkret togo om livet. Emma stod tyst, stödd mot Charles' axel. Hon följde med blicken raketernas lysande strimma på den svarta himlen. Rodolphe betraktade henne vid skenet av de brinnande lamporna.
De släcktes småningom. Stjärnorna tändes. Några regndroppar föllo. Hon knöt schalen över sitt bara huvud.
I detta ögonblick rullade prefektrådets vagn ut från
