gästgivaregårdens port. Hans kusk, som var drucken, satt och sov på kuskbocken, och man såg på avstånd mellan de båda vagnslyktorna hans breda rygg vagga hit och dit, allt efter vagnens stötar.
— Man borde sannerligen ta strängt itu med dryckenskapslasten! sade apotekaren. Jag skulle vilja att man på en anslagstavla på porten till märiet antecknade namnen på alla som under veckans lopp hade berusat sig med spritdrycker. Det vore för övrigt i statistiskt avseende — — — men ursäkta!
Och han sprang ännu en gång fram till kaptenen. Denne var på väg hem till sig.
— Kanske vore det inte ur vägen, sade Homais till honom, om ni skickade någon av ert folk eller ginge själv och —
— Låt mig få vara i fred, svarade uppbördsmannen, det är ju ingen fara!
— Lugna er, sade apotekaren, då han kommit tillbaka till sina vänner. Herr Binet har försäkrat mig att alla försiktighetsmått äro vidtagna. Inga eldgnistor ha fallit. Pumparna äro i ordning. Låt oss nu gå och lägga oss.
— Ja, det kan jag behöva, sade fru Homais, som gäspade himmelshögt, men vi ha i alla fall haft en bra härlig dag.
Rodolphe upprepade halvhögt med en öm blick:
— Ja, mycket härlig!
Och sedan man tagit avsked, vände man varandra ryggen.
Två dagar därefter stod i »Rouens Fyrbåk» en lång artikel om lantbruksmötet. Homais hade med sin vanliga verve satt ihop den dagen därpå:
»Varför dessa festoner, dessa blommer, dessa girlander? Vart skyndade denna folkmassa, som böljorna av ett hav i uppror, under eldströmmarna av en tropisk sol, som bredde sin glöd över våra tegar?»
Sedan talade han om böndernas ställning. Regeringen gjorde visserligen mycket för dem, men icke nog. »Förtröttas ej!» tillropade han dem. »Tusen reformer äro
