oundgängliga, låtom oss fullborda dem.» På tal om prefektrådets ankomst glömde han icke våra krigares martialiska utseende, ej heller våra ystra bondflickor, ej heller gubbarna med kala hjässor, ett slags patriarker som voro närvarande och varav några kvarlevor av våra odödliga falanger ännu kände sina hjärtan slå vid trummornas krigiska ljud. Han uppräknade sig själv som en av de första bland juryns medlemmar och han anmärkte till och med i en not, att apotekaren herr Homais hade insänt en broschyr om cidern till Hushållningssällskapet. Då han kom till utdelningen av belöningarna skildrade han i dityrambiska ordalag pristagarnas glädje. Fadern omfamnade sin son, brodern sin bror, maken sin maka. Mer än en visade med stolthet sin anspråkslösa medalj, och då han kommit hem till sitt hulda viv har han troligen gråtande hängt upp den på sin hyddas enkla väggar.
Inemot klockan sex hade de förnämsta deltagarna i festen samlats till en bankett, anordnad på herr Leigeards äng. Den hjärtligaste stämning hade där oavbrutet rått. Flera skålar hade blivit föreslagna: av herr Lieuvain för hans majestät konungen, av herr Tuvache för prefekten, av herr Derozeray för jordbruket, av herr Homais för industrien och de sköna konsterna, dessa båda systrar, av herr Leplichey för framåtskridandet. Om kvällen hade ett lysande fyrverkeri plötsligt förvandlat luften till ett ljushav. Det hade varit som ett verkligt kaleidoskop, en riktig operadekoration, och ett ögonblick hade den lilla köpingen trott sig förflyttad mitt in i »Tusen och en natts» drömland.
»Anmärkas bör, att ingen obehaglig händelse stört denna familjefest.»
Och han tillade:
»Man anmärkte endast prästerskapets frånvaro. Kyrkan uppfattar förmodligen framåtskridandet på ett annat sätt. Må det stå er fritt, I Loyolas efterföljare!»
