IX.
Sex veckor förgingo. Rodolphe kom ej tillbaka. Äntligen infann han sig en kväll.
Dagen efter lantbruksmötet hade han sagt till sig själv:
— Jag skall ej komma igen så snart, det skulle vara en faute.
Och i slutet av veckan hade han företagit en jaktresa. Efter jakten hade han tänkt, att det var för sent, men sedan resonerade han sålunda:
— Om hon blev kär i mig redan den första dagen, bör hon, tack vare otåligheten att få återse mig, nu älska mig ännu mera. Låt oss alltså fortsätta!
Och då han vid sitt inträde i salen såg Emma blekna, förstod han att hans beräkning hade varit riktig.
Hon var ensam. Det skymde på. Muslinsgardinerna i fönstren gjorde skymningen ännu mörkare, en solstråle lyste på barometerns förgyllningar och bildade reflexer i spegeln mellan polypens grenar.
Rodolphe satte sig icke, och Emma besvarade knappast hans första artighetsbetygelser.
— Jag har haft mycket att göra, sade han. Och så har jag varit sjuk.
— Allvarsamt? utropade hon.
— Nej! sade Rodolphe och satte sig bredvid henne på en taburett. Nej! Men jag ville inte komma hit mera.
— Varför det?
— Gissar ni inte det?
Han betraktade henne ännu en gång, men så lidelsefullt att hon rodnade och sänkte sitt huvud. Han fortfor:
— Emma —
— Min herre! sade hon och drog sig undan litet.
— Ah! Ni ser ju, svarade han med melankolisk ton, att jag gjorde rätt i att ej vilja komma hit mera; ty detta namn, detta namn, som fyller min själ och som undslapp mig, det förbjuder ni mig att begagna! Fru Bovary! Så kallar er ju hela världen. För övrigt är det ju inte ert namn; det är en annans!
Han upprepade:
