— En annans!
Och han gömde ansiktet i händerna.
— Ja, jag tänker ständigt på er! Minnet av er gör mig förtvivlad. Ah! Förlåt! Jag går — farväl! Jag skall gå långt bort — så långt bort att ni aldrig mer skall höra talas om mig! Och ändå — i dag — jag vet inte vilken kraft som återigen drev mig till er! Ty man kämpar icke mot himlen, man motstår ej änglarnas leende! Man låter hänföra sig av det som är skönt, förtjusande, tillbedjansvärt!
Det var första gången som Emma hörde sådana ord riktas till sig, och hennes stolthet sträckte sig med välbehag i värmen av detta språk, liksom en badande i svettrummet.
— Men om jag inte har kommit, fortfor han, om jag inte har kunnat få se er, så har jag åtminstone så mycket mera beskådat det som omger er. Om natten, alla nätter, steg jag upp, jag gick hit, jag betraktade ert hus, taket, som blänkte i månskenet, träden i trädgården, som vajade utanför ert fönster, och en liten lampa, en låga, som lyste i mörkret genom rutorna. Ah! Ni visste säkerligen inte att det, så nära och ändå så långt bort, fanns en stackars olycklig —
Hon vände sig snyftande emot honom.
— O, ni är god! sade hon.
— Nej, jag älskar er, det är allt! Anade ni inte det? Säg mig det; ett ord! Ett enda ord!
Och Rodolphe gled oförmärkt från taburetten ned på golvet, men man hörde buller av träskor i köket, och han lade märke till att salsdörren icke var stängd.
— Vad det vore barmhärtigt av er, fortfor han, i det han reste sig upp, om ni ville tillfredsställa ett infall av mig!
Det var att få bese hennes hus; han önskade taga kännedom därom, och som fru Bovary ej såg något opassande däri, reste de sig bägge två, då Charles i detsamma inträdde.
— God dag, doktor, sade Rodolphe till honom.
Läkaren, som blev smickrad av denna oväntade titel,
