utbredde sig i artiga fraser, och den andre hann under tiden hämta sig litet.
— Fru Bovary talade med mig om sin hälsa, sade han sedan.
Charles avbröt honom; han var verkligen mycket orolig, ty hans hustrus sjukdomssymton hade börjat nu igen. Då frågade Rodolphe om det ej skulle vara bra för henne att rida.
— Jo visst, det vore förträffligt, ypperligt! Det var ett gott råd. Det borde du följa.
Och då hon invände att hon ej hade någon häst, erbjöd herr Rodolphe henne en sådan; hon avböjde hans anbud, och han envisades ej. För att motivera sitt besök berättade han därefter, att hans dräng, karlen som låtit åderlåta sig, fortfarande hade känningar av svindel.
— Jag skall komma och se på honom, sade Bovary.
— Nej, nej, jag skall skicka honom till er; vi komma hit, det blir bekvämare för er.
— Ja, tack för det!
Och då han blev ensam med sin hustru frågade han:
— Varför mottar du inte herr Boulangers vänliga tillbud?
Hon antog en missnöjd min, hittade på tusen ursäkter och förklarade slutligen att det kanske skulle se besynnerligt ut.
— Det frågar jag visst efter! sade Charles. Hälsan framför allt! Du gör orätt.
— Och hur vill du att jag skall kunna rida, då jag inte har någon ridklänning?
— Du kan väl beställa dig en! svarade han.
Ridklänningen bestämde henne.
Då kostymen blev färdig skrev Charles till herr Boulanger att hans hustru nu var redo och att de räknade på hans artiga tjänstvillighet.
Klockan tolv följande dag höll Rodolphe utanför Charles' port med två ridhäster. Den ena hade skära rosetter vid öronen och en fruntimmerssadel av hjortskinn.
Rodolphe hade klätt sig i långa ridstövlar, emedan han trodde att hon aldrig sett sådana. Emma blev
