Då Charles efter middagen såg att hon var nedstämd, ville han för att förströ henne att de skulle gå till apotekaren; och den första person hon såg i apoteket var återigen han, uppbördsmannen! Han stod framför disken, belyst av den röda lyktans sken, och sade:
— Var god och ge mig ett halvt uns vitriol.
— Justin, ropade apotekaren, kom hit med svavelsyran!
Sedan sade han till Emma, som ämnade gå upp till fru Homais:
— Nej, stanna här, gör er inte besvär, hon kommer strax ned. Värm er vid kaminen medan ni väntar. Ursäkta mig. — God dag, doktor (ty apotekaren uttalade mycket gärna ordet doktor, han tyckte att det klingade så ståtligt, och när han använde det till en annan, var det som om något av dess glans återstrålat på honom själv). — Akta er, så att ni inte stjälper omkull morteln! Justin, gå efter stolar från salen; du vet ju att du inte får rubba fåtöljerna i salongen.
Och Homais störtade från disken för att ställa tillbaka fåtöljen på dess plats; då passade Binet på och begärde ett halvt uns sockersyra.
— Sockersyra? sade apotekaren föraktligt. Vad är det? Det känner jag inte till. Ni menar kanske oxalsyra? Det är oxalsyra ni menar, eller hur?
Binet förklarade att han behövde ett frätande medel, varmed han sedan själv ville blanda till ett slags mässingsvatten att skura diverse jaktredskap med. Emma spratt till. Apotekaren sade:
— Den fuktiga väderleken är verkligen ganska otjänlig.
— Ja, svarade uppbördsmannen med illparig min, men det finns personer som sätta sig över sådant.
Hon var nära att kvävas.
— Giv mig vidare —
Ämnar han då aldrig gå sin väg! tänkte hon.
— Ett halvt uns harts och terpentin och fyra uns gult vax att putsa lädret med på min skjutväska.
Apotekaren började skära av vax, då fru Homais kom ned med Irma på armen, Napoléon vid handen och Athalie
