bakom sig. Hon gick och satte sig på den sammetsklädda bänken vid fönstret, den lille gossen kröp upp på en stol, under det att hans äldre syster trampade av och an omkring lakritslådan, i närheten av hennes pappa. Denne fyllde trattar och torkade flaskor, klistrade på etiketter och lade ihop paket. Det var tyst omkring honom, och man hörde endast då och då vikterna klinga i vågskålarna, eller några föreskrifter som apotekaren halvhögt gav sin elev.
— Hur står det till med er lilla flicka? frågade fru Homais plötsligt.
— Tyst! ropade hennes man, som skrev siffror på kladdens pärm.
— Varför har ni inte tagit henne med er? återtog hon halvhögt.
— Tyst! sade Emma och pekade på apotekaren.
Men Binet, som var helt och hållet fördjupad i att kontrollera adderingen, hade förmodligen ingenting hört. Slutligen gick han. Då drog Emma en djup suck av lättnad.
— Vad ni andas hårt! sade fru Homais.
— Ja, det är litet varmt, svarade hon.
Dagen därpå överlade de om huru de skulle inrätta sina möten; Emma ville muta sin piga med någon present, men det hade varit bättre om de kunnat hitta på någon lämplig mötesplats i Yonville. Rodolphe lovade att försöka anskaffa en sådan.
Under hela vintern infann han sig i hennes trädgård tre eller fyra gånger i veckan, sedan det blivit mörkt. Emma hade med flit tagit ur grindnyckeln, som Charles trodde vara bortkommen.
För att underrätta henne om sin ankomst kastade Rodolphe en näve sand mot persiennerna. Hon steg skyndsamt upp, men ibland måste hon vänta, ty Charles hade den manien att sitta och prata framför brasan, och han slutade aldrig. Hon var utom sig av otålighet; om hon med ögonen kunnat kasta ut honom genom fönstret skulle hon ha gjort det. Slutligen började hon göra toalett för natten, sedan tog hon en bok och började läsa helt lugnt,
