gatorna sutto kvinnor, klädda i rött livstycke, som räckte en blombuketter. Man hörde klockor ringa, mulåsnor gnägga, man hörde gitarrernas knäppningar och plaskandet av springbrunnar, vilkas stänkande vattenpärlor uppfriskade högar av frukter, som voro uppstaplade i pyramider vid foten av vita statyer, vilka smålogo bakom vattenstrålarna. Och så kommo de en kväll till ett fiskläge, där bruna nät voro uppsatta till torkning utmed stranden och mellan hyddorna. Det var där de skulle slå sig ner; de skulle bo i ett litet lågt hus med platt tak, beskuggat av ett palmträd, längst in i en vik, vid havsstranden. De skulle ro i gondoler, de skulle gunga i hängmattor, och deras liv skulle bli tvångfritt och bekvämt som deras sidendräkter, ljumt och stjärnbelyst som de härliga nätter de skulle genomvaka. På den omätliga ytan av detta framtidsperspektiv, som hon upprullade för sig, höjde sig ingenting särskilt; alla dagar voro lika ljuvliga och liknade varandra som den ena vågen liknar den andra; och allt detta var någonting som sakta gungade vid horisonten, oändligt, harmoniskt, evigt blått och solbelyst. Men barnet började hosta i sin vagga, eller också snarkade Bovary hårdare, och Emma somnade ej förrän om morgonen, då fönsterrutorna ljusnade och lille Justin redan öppnade apotekets luckor där nere på torget.
Hon hade skickat efter herr Lheureux och sagt till honom:
— Jag skulle behöva en kappa, en stor kappa, fodrad och med bred krage.
— Skall ni resa bort? frågade han.
— Nej! Men — nåja, det gör detsamma, ni skaffar mig nog en kappa eller hur? Och snart?
— Vidare behöver jag, återtog hon, en koffert — inte för tung — lätt att föra med sig.
— Ja, ja, jag förstår, 92 och 50 centimeter, som de brukas numera.
— Och en nattsäck.
Här ligger bestämt någonting under, tänkte Lheureux.
