— Och se här, sade fru Bovary och hakade av sig klockan, tag den här och gör er betald med den.
Men köpmannen opponerade sig ivrigt. De kände ju varandra; inte tvivlade han på henne! Så barnsligt! Hon envisades emellertid att han åtminstone skulle ta kedjan, och Lheureux hade redan stoppat den i fickan och gått därifrån, då hon kallade honom tillbaka.
— Låt alltsammans få vara kvar hemma hos er. Vad kappan beträffar — hon tycktes fundera — så lämna inte hit den heller; ni kan ge mig sömmerskans adress och säga till att jag hämtar den.
Det var nästa månad som de skulle fly. Hon skulle lämna Yonville under förevändning att hon hade uträttningar i Rouen. Rodolphe skulle ha beställt platser i diligensen, tagit ut pass och till och med skrivit till Paris för att de skulle få fara utan uppehåll ända till Marseille, där de skulle köpa sig en vagn och sedan fortsätta, utan att stanna, på vägen till Genua. Hon skulle skicka sitt bagage till Lheureux, därifrån skulle det direkt bäras till Svalan, så att ingen skulle misstänka något; och under allt detta var det aldrig fråga om hennes barn. Rodolphe undvek att tala om Berthe; kanske tänkte hon ej längre på henne.
Han ville ha ytterligare två veckor på sig för att vidtaga några anordningar. Efter en veckas förlopp begärde han ytterligare fjorton dagars uppskov; sedan sade han sig vara sjuk. Därpå företog han en resa; augusti månad förflöt, och efter alla dessa uppskov bestämde man att flykten oåterkalleligen skulle äga rum den fjärde september, en måndag.
Det var lördagen näst förut.
Rodolphe kom om kvällen tidigare än vanligt.
— Är allting färdigt? frågade hon honom.
— Ja.
De promenerade runt omkring en rabatt och satte sig nära terrassen, på kanten av stenmuren.
— Du är ledsen, sade Emma.
— Nej, varför skulle jag vara det?
