Men han betraktade henne emellertid så besynnerligt med ett ömt uttryck.
— Är det därför att du skall fara? återtog hon, skiljas från dina vänner, förändra dina vanor? Ja, jag förstår. Men jag för min del har ingenting i världen! Du är allt för mig. Också skall jag bli allt för dig, jag skall ersätta din familj, ditt fädernesland; jag skall vårda dig, jag skall älska dig.
— Vad du är vacker! sade han och slog sina armar om henne.
— Verkligen? sade hon med ett vällustigt leende. Älskar du mig? Svär mig det!
— Om jag älskar dig! Om jag älskar dig! Jag tillber dig ju, min älskling!
Månen gick upp, rund och purpurröd, vid horisonten längst bort på ängen. Den höjde sig hastigt mellan popplarnas grenar, som undanskymde den här och där, liksom ett trasigt svart förhänge. Sedan syntes den åter, bländande vit, på den tomma himlen, över vilken den göt sitt ljus; därpå saktade den sin gång och bildade över floden ett brett ljusbälte som tycktes sammansatt av myriader stjärnor, och denna skimrande spång tycktes slingra sig ända bort till horisonten som en huvudlös orm betäckt av blixtrande fjäll. Den ljumma natten bredde sig omkring dem; lövverket var fyllt av mörker. Emma inandades med halvslutna ögon de friska vindfläktarna. De voro så försjunkna i sina drömmar att de ej talade till varandra. Den forna ömheten vaknade åter i deras hjärtan, ymnig och tyst som den framåtglidande floden, vek som jasminernas doft, och den kastade över deras minne oformligare och mera melankoliska skuggor än de orörliga pilarna över gräset. Ofta prasslade det i lövet, då någon igelkott eller vessla begav sig ut på jakt; då och då hörde man en mogen persika falla från spaljéen.
— Ack, en sådan skön natt! sade Rodolphe.
— Vi skola snart få uppleva ännu skönare! svarade Emma.
Hon fortfor, som om hon talat för sig själv:
