Sida:Madame Bovary (sv).djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skuldförbindelse förrän han fick ett djärvt infall: att låna tusen francs av herr Lheureux. Han frågade med förlägen min, om det ej var möjligt att få dem, och tillade att det skulle vara på ett år och med vilken ränta han ville. Lheureux sprang hem till sin butik, kom tillbaka med pengarna och dikterade en ny revers, vari Bovary förklarade sig skyldig att nästkommande första september till honom eller ordres betala en summa av 1,070 francs, vilka tillsammans med de redan reverserade 180 blev jämnt 1,250. Han förtjänade alltså en ganska vacker summa, och han hoppades att affären ej skulle vara slut därmed, utan att Bovary ej skulle kunna betala reverserna, att han skulle nödgas förnya dem, och att hans stackars penningar, sedan de gött sig hos läkaren som på en hälsovårdsanstalt, en dag skulle komma tillbaka till honom betydligt fetare.

Charles undrade flera gånger på vad sätt han nästa år skulle kunna betala så mycket penningar, och han grubblade, hittade på utvägar, som t. ex. att vända sig till sin far eller att sälja någonting. Men hans far skulle slå dövörat till, och själv hade han ingenting att sälja. Nu stötte han på så många svårigheter, att han genast slog ifrån sig ett så obehagligt ämne. Han förebrådde sig själv, att han glömde Emma; alla hans tankar tillhörde ju denna kvinna, och att ej ständigt tänka på henne föreföll honom som en stöld från henne.

Vintern blev svår. Det gick långsamt med Emmas tillfrisknande. Då det var vackert väder sköt man hennes länstol fram till fönstret, det som vette åt torget, ty hon hyste nu mera antipati mot trädgården, och persiennen åt detta håll var alltid tillsluten. Hon ville att hästen skulle säljas; vad hon förr tyckt om misshagade henne nu. Hon tycktes endast tänka på att sköta sig. Hon satt i sin säng och lät duka upp läckerheter åt sig, ringde på pigan för att fråga efter sina dekokter eller för att prata med henne. Emellertid kastade snön på hallarnas tak en orörlig, vit reflex in i rummet; sedan var det regnet som började. Och Emma väntade dagligen med ett slags oro på dagens ofelbart återkommande små händelser, med


200