Sida:Madame Bovary (sv).djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

vilka hon ändå ej hade något att göra. Det märkvärdigaste var »Svalans» ankomst hom aftnarna. Då ropade värdshusvärdinnan och andra röster svarade, under det att Hippolytes' lykta lyste som en stjärna i mörkret, medan han bar in bagaget från diligensen. Klockan tolv på middagen kom Charles hem; sedan gick han ut igen. Härefter drack hon en kopp buljong, och klockan fem, i skymningen, hörde hon huru barnen, som kommo hem från skolan, släpade sina träskor på trottoaren och allesammans slogo med sina linjaler på källarluckornas hakar, den ene efter den andre.

Det var vid denna timme som herr Bournisien kom upp och sökte henne. Han frågade huru det stod till med henne, berättade nyheter och förmanade henne till gudsfruktan i små vänskapliga tal, som voro ganska underhållande. Hon kände sig uppkryad bara hon fick se hans prästrock.

En dag, då hennes sjukdom varit som svårast och hon trott sig nära döden, hade hon begärt nattvarden; och allt eftersom man i hennes rum gjorde de nödvändiga förberedelserna och förvandlade den av medikamentsflaskor belamrade byrån till ett altare, medan Felicité strödde dahlieblommor över golvet, kände Emma sig plötsligt fyllas av en egendomlig kraft, som befriade henne från hennes smärtor, från alla känslor, alla förnimmelser. Hon tänkte ej mera, ett annat liv började för henne: hon tyckte att hennes själ svävade upp till Gud för att uppgå i denna kärlek, liksom rökelsen uppgår i ångor. Man bestänkte lakanen i hennes säng med vigvatten, prästen framtog den vita hostian ur det heliga ciboriet, och svindlande av en himmelsk glädje sträckte hon fram läpparna för att mottaga Frälsarens lekamen som räcktes henne. Alkovförhängena böljade omkring henne som skyar, och de båda på byrån brinnande vaxljusens strålar tycktes henne likna bländande glorior. Hon lät sitt huvud sjunka ner, troende sig i rymden höra serafernas harpor och se Gud Fader sitta på en gyllene tron, omgiven av helgon med gröna palmer i händerna, och majestätiskt giva tecken till änglar med eldsvingar att sväva ner till jorden och bära henne dit upp i sina armar.



201