De närmaste kaféerna voro fulla med folk. De bestämde sig för en av de anspråkslösaste restaurangerna vid hamnen, och värden på stället anvisade dem en liten kammare fyra trappor upp.
Herrarna stodo och viskade i en vrå, de talade troligen om vad det skulle kosta. Det var en skrivare, två medicine kandidater och en handelsbokhållare — vilket sällskap för henne! Vad fruntimren beträffade hörde Emma snart på klangen av deras röster att de nästan alla voro av lägsta slag. Då blev hon rädd, drog tillbaka sin stol och slog ner ögonen.
De andra satte sig att äta. Hon åt icke, hennes panna brände, det ryckte i hennes ögonlock och hennes händer voro iskalla. Det gick omkring i hennes huvud, det var som om hon känt balsalongens golv svikta under de tusen dansande fötterna. Punschlukten och cigarröken gjorde henne yr i huvudet. Hon svimmade; man bar henne till det öppna fönstret.
Det var i daggryningen, och den bleka himlen började rodna åt S:t Cathérine till. Den blåsvarta floden vattrade sig för vinden, ingen människa syntes till på käerna, gaslyktorna släcktes.
Hon återfick emellertid sansen och kom att tänka på Berthe, som låg och sov där hemma i Felicités rum. Men en kärra lastad med stångjärn rullade förbi och dess metalliska vibrationer återstudsade bedövande mot husväggarna.
Hon smög sig bort, klädde av sig sin kostym, sade till Léon att han måste återvända till sina kamrater och blev slutligen ensam på Hôtel de Boulogne. Allt och även hon själv föreföll henne outhärdligt. Hon skulle ha velat flyga bort som en fågel och någonstädes, långt bort, i rena, obefläckade rymder göra sig kvitt allt det gamla och ikläda sig ny ungdom.
Hon gick ut, strövade framåt bulevarden, över place Cauchoise och genom förstaden, tills hon kom till en bred gata, som begränsades av trädgårdar. Hon gick hastigt, den friska luften lugnade henne och den myllrande folkmassan, maskerna, kadriljerna, ljuskronorna, supén,