det franska fälttåget och till och med varit föreslagen till hederslegionen — ryggade plötsligt tillbaka, som om han fått se en orm, och utropade:
— Min fru, vad tänker ni på?
— Sådana där kvinnor borde ha stryk! sade fru Tuvache.
— Vart har hon tagit vägen? sade fru Caron.
Ty under dessa ord hade hon försvunnit, och då de sågo, att hon skyndade ned åt storgatan och vek av till höger, som om hon ämnade sig till kyrkogården, visste de ej vad de skulle tro.
— Jag kväves! sade hon, då hon kom in till gumman
Rolet, snör upp min klänning!
Hon föll snyftande ner på sängen. Amman bredde över henne en kjol och ställde sig bredvid henne. Då hon ej svarade gick gumman och tog sin spinnrock och satte sig att spinna lin.
— Nej, sluta med det där! viskade Emma, som trodde sig höra Binets svarvstol.
— Vad går åt henne? undrade amman. Varför kommer hon hit?
Hon hade skyndat dit, driven av ett slags fasa, som jagade henne hemifrån.
Hon låg på ryggen, orörlig och med stirrande blick. Hon urskilde knappast föremålen, fastän hon ansträngde hela sin synförmåga med en idiotisk ihärdighet. Hon betraktade sprickorna i väggen, två eldbränder, som lågo och röko i spiseln, och en lång spindel, som gick på takbjälken över hennes huvud. Slutligen samlade hon sina tankar. Hon erinrade sig en dag — tillsammans med Léon — o vad det var länge sedan! Solen lyste över floden och kaprifolierna doftade. Hennes minnen ryckte henne med sig som i en virvlande ström, och snart kom hon även att erinra sig föregående dag.
— Vad är klockan? frågade hon.
Gumman Rolet gick ut och tittade på solen, kom därefter in och sade:
— Snart tre.
