Sida:Madame Bovary (sv).djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Tack!

Han skulle komma. Det var säkert! Han hade fått pengar. Men han skulle kanske gå till hennes bostad, han anade ju icke var hon var, och hon tillsade amman att springa hem och ta honom med sig.

— Skynda er!

— Ja, kära frun, jag går!

Hon förvånade sig nu över att hon ej tänkt på honom genast; han hade givit henne sitt löfte i går och det skulle han ej svika. Hon tyckte sig redan vara hos Lheureux och breda ut de tre tusenfrancssedlarna på hans pulpet. Sedan skulle hon hitta på en historia för att förklara saken för Bovary. Men vilken?

Emellertid dröjde amman länge borta. Men som det ej fanns någon klocka i hennes stuga var Emma rädd att hon misstog sig om tiden och inbillade sig ha väntat längre än hon verkligen gjort. Hon började gå av och an i trädgården, steg för steg; hon gick framåt den lilla gångstigen utmed bäcken och vände hastigt om, i hopp att gumman kommit tillbaka en annan väg. Trött på att vänta, bestormad av misstankar, som hon sköt undan, satte hon sig slutligen i en vrå och blundade, med händerna för ögonen. Hon visste ej om hon varit där ett sekel eller en minut. Grinden gnisslade; hon störtade upp, men innan hon hunnit fråga hade gumman Bolet redan sagt:

— Han fanns inte där.

— Huru?

— Nej! Och herrn gråter. Han ropar på er. Man söker efter er.

Emma svarade icke. Hennes bröst flämtade, hon såg sig omkring med rullande ögon, under det att bondgumman, förskräckt över uttrycket i hennes ansikte, instinktlikt drog sig undan, troende att hon blivit tokig. Plötsligt slog hon sig för pannan och uppgav ett anskri, ty minnet av Rodolphe hade ljungat genom hennes själ som en klar blixt i mörka natten. Han var så god, så finkänslig, så ädel! Och för övrigt, om han tvekade att göra henne denna tjänst skulle hon nog veta tvinga honom genom att med


292