blanka yta brudparets initialer prunkade i vitt och rött. I och för tårtorna och bakverkets skull hade de hämtat ut en sockerbagare från Yvetot. Som det var första gången han uppträdde i trakten hade han gjort sitt bästa: han hade med sig en krokan, som gjorde stormande lycka. Den hade till underlag ett tempel av papp med portiker, kolonner och statyetter i nischer, beströdda med guldpappersstjärnor; därovanför höjde sig en fästning av marsipandeg, omgiven av russin, mandel och apelsinskivor; taket föreställde en grön äng med klippor här och där, sjöar av stelnad sockerlag och båtar av nötskal. Överst satt en liten amorin i en gunga av choklad, vars stolpar kröntes av levande rosenknoppar i stället för kulor.
Gästerna höllo på att äta ända till kvällen. När de tröttnade på att sitta, promenerade de av och an på gården eller spelade ett parti kronvägg mot ladväggen. Därefter vände de om till middagsbordet igen. Slutligen somnade några av dem och snarkade. Men när kaffet kom, blev det åter liv och rörelse; då sjöng man visor, övade sig i kraftproduktion, bar tyngder, gjorde akrobatkonster, sade slippriga kvickheter och kysste damerna. På kvällen, när det var dags att resa, hade man mycken möda att få in hästarna mellan skaklarna; de stegrade sig och slogo upp med bakhovarna, seldonen gingo sönder och herrarna svuro eller skrattade. Hela natten skramlade vagnar i månskenet på alla landsvägar runt omkring. Med somliga skenade hästarna, andra körde fast i grindstolpar eller välte i dikena och i allesammans såg man fruntimmer sträcka sig ut över vagnsdörren för att gripa tag i tömmarna.
De som stannade på Bertaux tillbragte natten i köket med att dricka. Barnen hade somnat under stolar och bord.
Bruden hade bett sin far att hon skulle slippa det sedvanliga skämtet. En fiskmånglare, som var släkt till dem på långt håll — han hade fört med sig ett par flundror som bröllopsgåva — företog sig emellertid att spruta in vatten genom nyckelhålet till brudgemaket, då gubben Rouault kom i rättan tid och hindrade det. Hans
