mågs samhällsställning tillät ej sådana upptåg. Men fiskmånglaren ville ej gärna foga sig efter dessa skäl. Han anklagade i tysthet gubben för att vara stursk och slog sig i en vrå tillsammans med fyra, fem andra gäster, som vid bordet händelsevis råkat på de sämsta bitarna och därför ansågo sig ha blivit illa bemötta. De viskade sinsemellan elakheter om värden och önskade honom i förtäckta ordalag allt ont.
Fru Bovary den äldre hade ej öppnat munnen under hela dagen. Hon hade ej blivit rådfrågad varken om brudens klädsel eller om anordningarna vid middagen; hon for tidigt hem. I stället för att följa henne skickade hennes man till Saint-Victor efter cigarrer, rökte ända till ljusan dager och drack körsbärsgrogg, en för sällskapet okänd blandning, som ännu mera ökade hans anseende.
Charles var just ingen rolig kurre; han hade ej spelat någon lysande roll under bröllopshögtidligheterna. Han svarade rätt enfaldigt på alla de hänsyftningar, lyckönskningar och mer eller mindre tvetydiga kvickheter varmed man ansåg som en plikt att överhopa honom ända från det ögonblick soppan kom på bordet.
Två dagar efter bröllopet avreste brudparet. Charles kunde ej vara längre borta för sina patienters skull. Svärfar skjutsade dem i sin bästa vagn och följde själv med ända till Vassonville. Där kysste han sin dotter för sista gången, steg av och vände om hem. När han gått ungefär hundra steg, stannade han, och när han såg vagnen avlägsna sig allt mer och mer i ett moln av damm, utstötte han en suck. Han påminde sig sitt eget bröllop och många andra tilldragelser från forna tider: han hade varit mycket glad och lycklig, också han den dag då han förde sin brud från hennes hem till sitt, men i stället för att åka måste de rida över skaren, ty det var vid jultiden och hela nejden låg inhöljd i snö. Hon höll sig fast vid honom med den ena armen, på den andra hängde hennes korg. Vinden lekte med hennes höga normandiska huvudbonad, vars band stundom slogo henne på munnen. När han vände på huvudet, såg han hennes lilla leende ansikte
