lutat mot hans axel. För att värma sina fingrar stack hon ibland in dem innanför hans tröja. Vad allt det där nu var längesedan! Deras son skulle ha varit trettio år, om han fått leva. Nu såg han sig om igen, men det syntes ingenting till på vägen. Han kände sig dyster till mods, kalasångorna omtöcknade också hans hjärna, och en stund tänkte han nästan på att göra ett slag uppåt kyrkan till. Men som han fruktade, att denna promenad skulle göra honom ännu dystrare, gick han raka vägen hem.
Herr och fru Charles Bovary kommo fram till Tostes omkring klockan sex. Grannarna sutto vid fönstren för att få se doktorns nya fru.
Den gamla hushållerskan tog emot dem, ursäktade sig för att middagen ännu ej var färdig och uppmanade frun att, medan hon väntade, se sig omkring i huset.
V.
Tegelfasaden låg tätt utmed gatan eller rättare sagt vägen. Bakom förstugudörren hängde en kappa, ett betsel och en svart skinnmössa och i ett hörn lågo ett par med lera fullstänkta damasker. Till höger låg salen, det vill säga det rum, där man åt och i allmänhet uppehöll sig. Väggarna voro beklädda med gula, illa spända tapeter, upptill begränsade av en blommig bård, fönstergardinerna voro av vitt kalikå med röda kanter och på den smala spiselkransen stod en pendyl med ett Hippokrateshuvud mellan två pläterljusstakar, betäckta av glaskupor. På andra sidan om förstugan var Charles' rum, ett litet kyffe av omkring sex fots bredd, möblerat med ett bord, tre vanliga stolar och en skrivstol. Några delar av en medicinsk ordbok voro allt vad som fanns på bokställets sex hyllor; de voro ouppskurna, men ändock illa medfarna, ty de hade ofta bytt om ägare. Under sjukbesöken trängde köksoset in genom väggen, och från köket hörde man de sjuka hosta och rabbla upp sina långa historier i doktorns rum. Där bredvid låg med särskild utgång åt gården ett stort rum, där det fanns en ugn och som
