en källa till oblandad sällhet. Om morgnarna, innan de ännu stigit upp, låg han och betraktade huru solstrålarna smekte hennes lena kinder. Sedda på så nära håll föreföllo hennes ögon större än vanligt, i synnerhet när hon vid uppvaknandet flera gånger öppnade och slöt ögonlocken. Det såg ut som om pupillen haft flera färglager, mörka och ogenomträngliga underst och klarare, ju mera de närmade sig emaljens yta. När han steg upp och gick ut, slog hon sig ned vid fönstret för att se, när han begav sig bort; där satt hon mellan två geraniekrukor med huvudet stött mot handen, klädd i en morgonrock, som hängde löst omkring henne. Charles spände på sig sina sporrar mot en vägstolpe, hon fortfor att tala till honom från fönstret, medan hon då och då med läpparna lösryckte en blomma eller ett blad, som hon blåste ned till honom och som fladdrade i luften som en fågel, fastnade i det gamla vita ökets toviga man och slutligen föll till marken. Charles steg till häst och skickade henne en slängkyss; hon svarade med en nick, stängde fönstret och gick därifrån. Men vart han än styrde kosan, på stora landsvägen, som i oändlighet bredde ut sitt långa band av grått damm, på skogsvägarna, varöver träden bildade valv, eller på de smala stigarna, där säden räckte honom ända till knäet och solen stekte hans rygg, idisslade han sin lycka med ett slags sinnligt välbehag.
När hade han väl hittilldags fått njuta av livet? Var det under hans skoltid, när han satt instängd mellan fyra väggar, ensam mitt ibland alla kamraterna, som voro rikare eller skickligare än han, som skrattade åt hans brytning och hans kläder och vilkas mödrar kommo och hälsade på dem med fickorna fulla av snask? Eller var det längre fram, när han studerade medicin och aldrig hade råd att bjuda den lilla grisett, som han för tillfället var god vän med, på en dans? Sedan hade han levat fjorton månader tillsammans med den på alla kroppsliga behag blottade änkan. Men nu ägde han för hela livet denna vackra kvinna, som han tillbad. Hon var hans hela värld; han förebrådde sig att han kunnat lämna
