henne, vände om hem och sprang uppför trappan med klappande hjärta. Emma höll på att kläda sig i sitt rum, han smög sig fram på tå och kysste henne på skulderbladet; hon uppgav ett skri.
Han kunde aldrig låta bli att fingra på hennes kam, hennes ringar och hennes halsduk; ibland gav han henne en duktig smällkyss på kinden eller också betäckte han hennes arm med kyssar, från fingerspetarna, ända upp till axeln, och hon stötte honom tillbaka, uttråkad, men leende mot sin vilja, som man behandlar ett efterhängset barn.
Innan hon gifte sig, hade hon trott, att hon var förälskad; men då den lycka, som bort vara en följd av denna kärlek, ej infann sig, tänkte hon, att hon väl hade misstagit sig. Och Emma började grubbla över vad som egentligen menades med orden sällhet, lidelse och berusning, som i böcker förefallit henne så vackra.
VI.
Hon hade läst Paul och Virginie och drömt om bambuhyddan, negern Domingo och hunden Fidèle, men i synnerhet om den ljuva ömheten hos en liten bror, som hämtar ned gyllne frukter åt en från träd högre än kyrktorn eller springer barfotad på sanden för att skaffa en ett fågelbo.
När hon blev tretton år, förde hennes far själv henne till staden för att sätta in henne i klostret. De togo in på ett värdshus i kvarteret Saint-Gervais, där deras aftonmåltid serverades på tallrikar med målningar föreställande scener ur mademoiselle de la Vallières historia. Deviserna, som här och där voro repade av knivar, förhärligade religionen, kärlekens makt och hovets glans.
Under den första tiden leddes hon ej det ringaste i klostret, hon trivdes tvärtom mycket väl tillsammans med de goda systrarna, som för att roa henne förde henne till musikrummet, dit man kom från refektoriet genom en lång korridor. Hon lekte sällan under lovstunderna,
