Hoppa till innehållet

Sida:Madame Bovary (sv).djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förstod katekesen mycket väl, och det var alltid hon, som besvarade superiorvikariens kinkigaste frågor. När hon på detta sätt levat en tid utan avbrott i skolrummens ljumma atmosfär och bland dessa bleka kvinnor, som buro krucifix av mässing, överväldigades hon småningom av den trånande, mystiska domning, som härrör från altarets blomsterdofter, rökelsekarens ångor och vaxljusens sken. I stället för att höra på mässan betraktade hon vinjetterna i sin bok och hon älskade det borttappade fåret, det heliga hjärtat, genomstunget av skarpa pilar, eller Jesus, som dignar under korsets börda. För att späka sig försökte hon att vara utan föda en hel dag. Hon grubblade över något löfte att uppfylla.

När hon gick till bikten, pådiktade hon sig små synder för att få ligga så mycket längre på knä i mörkret framför biktstolen med hopknäppta händer, ansiktet tätt intill gallret och prästens viskningar i örat. Uttrycken brudgum, make och eviga äktenskap, som liknelsevis ofta återkomma i predikningarna, uppväckte ljuva rörelser i hennes hjärta.

Om kvällarna, före bönen, lästes religiösa skrifter i skolrummet. Om vardagarna var det något sammandrag av den heliga historien eller abbé Frayssinous’ Conférences och om söndagen som förströelselektyr utvalda ställen ur Chateaubriands Génie du christianisme. Med vilken andakt åhörde hon ej i början den nyromantiska melankoliens välljudande klagotoner! Om hennes barndom förflutit bland butikerna i någon trång stadsdel, skulle hon kanske blivit intagen av ett lyriskt svärmeri för naturen, vilket vanligen får insteg endast genom skriftställarnas förmedling. Men hon kände till landet alltför väl; hjordarnas bölande, plöjning och mjölkning voro ingenting nytt för henne. Hon var utledsen vid naturen i dess lugn och tjusades mera av dess uppror. Hon tyckte endast om havet för stormarnas skull och grönskan, då den tittade fram mellan ruiner. Hon begärde av tingen, att de skulle vara i harmoni med hennes egen stämning, och hon förkastade som odugligt allt vad som ej kunde tjäna till omedelbar näring för hennes hjärta. Hennes lynne


32