var mera sentimentalt än artistiskt; vad hon fordrade var sinnesrörelse, ej vackra utsikter.
Till klostret kom en gång i månaden, för en vecka i sänder, en gammal mamsell, som hade uppsikt över linnet. Såsom ättling av en gammal adelsfamilj, som blivit ruinerad under revolutionen, beskyddades hon av biskopen själv och fick äta i refektoriet tillsammans med systrarna, med vilka hon efter måltiden pratade bort en stund, innan hon tog itu med arbetet igen. Pensionärerna smögo sig ofta från skolrummet för att hälsa på henne. Hon kunde utantill en mängd gammalmodiga kärleksvisor, dem hon sjöng med halvhög röst, medan hon sydde. Hon berättade historier, talade om nyheter, uträttade deras kommissioner i staden och lånade de stora i hemlighet någon roman, som hon alltid bar i sin ficka och varav den beskedliga gumman själv slukade flera kapitel, när hon vilade sig från arbetet. Det rörde sig om idel kärlek, älskare och älskarinnor, förföljda damer, som försmäkta i ensliga jaktslott, postiljoner, som dödas vid alla gästgivargårdar, hästar, som stupa på varje sida, dystra skogar, hjärtekval, eder, snyftningar, tårar och kyssar, båtfärder i månsken, näktergalar i myrtenlundar, hjältar modiga som lejon, milda som lamm och dygdiga som ingen i världen, alltid väl klädda och gråtande som vattenkonster. Under sex månaders tid frossade Emma — hon var nu femton år — av dessa lånbibliotekernas skatter. Walter Scott lärde henne längre fram fatta tycke för historiska ämnen; hon drömde om fästningsmurar, vapensalar och trubadurer. Hon skulle ha velat bo i ett gammalt slott som borgfröknarna i lång korsett, vilka tillbringa sitt liv i ett spetsbågsfönster med huvudet stött mot handen spanande efter en riddare med vit plym, som på en svart häst spränger fram ur skogen. Den tiden avgudade hon Maria Stuart och andra ryktbara, olyckliga kvinnor. Jeanne d'Arc, Heloïse, Agnes Sorel och la belle Ferronnière föreföllo henne som kometer på historiens töckniga himmel. I fjärran och utan allt samband med dessa hjältinnor såg hon Ludvig den helige med sin ek, den döende Bayard, en och annan grymhet av Ludvig XI,
