pekade på, och Emma kunde ej ta sina ögon från denne gamle man med hängande läppar, han var för henne någonting majestätiskt och heligt. Han hade levat vid hovet och varit älskare till drottningar!
Man serverade iskyld champagne. Det gick en rysning över hela Emmas kropp, då hon kände detta kalla i sin mun. Hon hade aldrig sett granatäpplen eller ätit ananas. Själva sockret föreföll henne vitare och finare än annorstädes.
Därefter gingo damerna upp på sina rum för att göra sig i ordning till balen.
Emma gjorde sin toalett med den ängsliga noggrannheten hos en aktris, som skall debutera. Hon kammade sitt hår eftersom koaffören lärt henne, och hon tog på sig sin barègeklänning, som låg utbredd på sängen. Charles' benkläder voro för trånga omkring magen.
— Hällorna komma visst att genera mig, då jag skall dansa, sade han.
— Dansa? upprepade Emma.
— Ja.
— Men är du då från förståndet! Man skulle göra narr av dig, rör dig inte ur fläcken. Det är för övrigt mera passande för en läkare, tillade hon.
Charles teg. Han gick av och an, väntande på att Emma skulle bli klädd.
Han såg henne bakifrån i spegeln mellan två ljus. Hennes svarta ögon tycktes svartare än vanligt. Hennes hår, som var lätt uppuffat vid öronen, lyste med en blåaktig glans, en ros bak i hårkorgen darrade på ett rörligt skaft med konstgjorda daggdroppar på sina blad. Hon hade en ljust saffransfärgad klänning, garnerad med tre buketter av Dijonrosor och gröna blad.
Charles gick och kysste henne på axeln.
— Låt mig vara! sade hon, du skrynklar ner mig.
Man hörde en fiol och blåsinstrumentens toner. Hon gick utför trappan, och hon hade riktigt svårt för att låta bli att springa.
Fransäsen var börjad. Gäster anlände. Det var trångt. Hon satte sig vid dörren i en liten soffa.
