[ber]öringen med rikedomen hade det överdragits med någonting som ej skulle utplånas.
Minnena från denna bal blevo alltså en sysselsättning för Emma. Varje onsdag tänkte hon då hon vaknade: Nu är det åtta dagar, nu är det fjorton dagar, nu är det tre veckor sedan jag var där! Och småningom bleknade fysionomierna i hennes minne, hon glömde fransäsmelodierna, hon såg ej längre så tydligt för sig livréerna och rummen, några detaljer försvunno, men saknaden var kvar.
IX.
Ofta, då Charles gått ut, gick hon till skå et och tog fram cigarrfodralet.
Hon betraktade det, öppnade det, inandades till och med doften av dess foder, en blandning av verbena och tobak. Vem tillhörde det? Vicomten. Det var kanske en present av hans älskarinna. Man hade broderat det i någon liten sybåge, som man gömde för allas blickar, och över vilken den tankfulla brodösen i timtal hade nedlutat sina mjuka lockar. En fläkt av kärlek hade trängt genom stramaljens maskor, varje nålstyng hade fästat däri en förhoppning eller ett minne, och alla dessa sorgfälligt hopflätade silkestrådar voro en symbol av tålamodet och uthålligheten hos samma tysta passion. Och en morgon hade vicomten tagit det med sig. Vad hade man talat om, då det legat på kaminfrisen mellan blomvaserna och rokokopendylen? Hon var i Tostes. Han var nu i Paris — där nere! Hurudant var detta Paris? Vad detta namn var olikt alla andra! Hon upprepade det halvhögt för roskull; det ljöd i hennes öron som orgelbruset i en kyrka, det lyste i hennes ögon över allt till och med på hennes pomadburkars etiketter.
Om natten, då fiskmånglarna i sina kärror foro förbi hennes fönster och sjöngo »La Marjolaine» vaknade hon, och då hon hörde de järnskodda hjulens skrammel, som, då de kommit utom byn, snart dog bort på landsvägen, tänkte hon: I morgon äro de där!
