skall det vara några förfriskningar? Några droppar konjak eller ett glas vin?
Prästmannen vägrade mycket artigt. Han kom för att höra efter sitt paraply, som han hade glömt i Ernemontklostret häromdagen, och sedan han bett fru Lefrançois att skicka det till prästgården om kvällen, då det kom med diligensen, gick han till kyrkan, där man just ringde till Angelus.
Då apotekaren ej längre hörde hans steg på torgets stenläggning, förklarade han att prästens uppförande nyss varit högst opassande. Denna vägran att ta emot några förfriskningar ansåg han vara ett skamligt hyckleri, prästerna smorde minsann kråset allesammans, då ingen såg dem, och de hade ingenting emot att få tionden införd igen.
Värdinnan tog sin kyrkoherde i försvar.
— För resten skulle han kunna piska upp fyra sådana som ni. I fjol hjälpte han vårt folk att bärga höet; han bar sex knippor på en gång, så stark är han!
— Bravo! sade apotekaren. Jo, det är just lämpligt att skicka sina döttrar att bikta sig för sådana krabater! Om jag vore som regeringen, skulle jag laga att alla präster bleve åderlåtna en gång i månaden. Ja, fru Lefrançois, en grundlig phlebotomi en gång i månaden, i den allmänna ordningens och sedlighetens intresse!
— Tyst då, herr Homais! Ni är en ogudaktig människa! Ni har ingen religion!
Apotekaren svarade: — Jag har en religion, min religion, och jag har till och med mera religion än alla de andra med sitt hyckleri och sina spegelfäkterier! Jag tillber Gud, jag tror på det högsta väsendet, en Skapare, vem han nu må vara det betyder föga, som har satt oss hit på jorden för att uppfylla våra plikter som medborgare och familjefäder. Men jag känner intet behov att gå i kyrkan och kyssa silvertallriken och med mina pengar göda en hop skojare som ha det mycket fetare än vi! Ty man kan dyrka honom lika bra i skogen, på fältet, eller till och med genom att betrakta himlavalvet som i antikens dagar. Min Gud är Sokrates', Franklins,
