— Sådant frågar min hustru just inte efter, sade Charles; ehuru hon är ordinerad att motionera sig, sitter hon helst inne på sitt rum och läser.
— Alldeles som jag, svarade Léon; kan man tänka sig något angenämare än att sitta framför brasan om kvällarna med en bok, under det blåsten piskar rutorna och lampan brinner?
— Ja, inte sant? sade hon och betraktade honom med sina stora, svarta ögon.
— Man tänker på ingenting, fortfor han, timmarna förflyta. Man vandrar i drömda världar, dikt och verklighet sammansmälta till ett för ens tanke, man identifierar sig med personerna i de äventyr ens fantasi skapar, man tycker att det är ens eget hjärta som klappar under deras kostymer.
— Det är sant, det är sant! sade hon.
— Har det någonsin hänt er, fortfor Léon, att ni i en bok träffat på någon halvt oklar tanke som ni själv haft, någon dimmig bild som föresvävat er förut?
— Ja, det har jag också erfarit, svarade hon.
— Det är därför, sade han, som jag tycker bäst om poeterna. Jag tycker att deras verser ha mera känsla och ömhet än prosan och att de bättre förstå att framlocka ens tårar.
— Men de äro ändå tröttsamma i längden, svarade Emma, och nu för tiden är jag tvärtom alldeles förtjust i sådana historier som hålla en i andlös spänning. Jag avskyr vardagliga hjältar och sansade känslor, sådant har man ju nog av i verkligheten.
— Ja, anmärkte skrivaren, sådana arbeten tala inte till hjärtat, och de synas mig därför icke syfta till konstens sanna mål. Det är så ljuvt att mitt under livets missräkningar i tankarna kunna sysselsätta sig med ädla karaktärer, rena känslor ock tavlor av lycka. Jag, som lever här, långt ifrån världen, har intet annat nöje. Yonville har så litet att bjuda på!
— Så var det i Tostes också, svarade Emma; jag var också ständig abonnent på lånbiblioteket.
— Om ni vill göra mig den äran att begagna det,
