min fru, sade apotekaren, som hört de sista orden, har jag själv ett litet bibliotek, sammansatt av de bästa författare: Voltaire, Rousseau, Delille, Walter Scott, »Romanbladet» o. s. v., och dessutom får jag dagligen mig tillsända diverse tidningar, bland andra »Rouens fyrbåk» ty jag är dess korrespondent för Buchy, Forges, Neufchâtel, Yonville och hela omnejden.
Man hade suttit till bords ända sedan halv tre, ty pigan Artemise, som lättjefullt släpade sina listskor efter sig över golvet, satte fram tallrikarna en i sänder, glömde bort allting, hörde ej på några tillsägelser och uraktlät oupphörligt att stänga dörren till biljarden, som slog mot väggen med sitt vred.
Utan att märka det hade Léon under samtalets gång satt sin fot på en tvärslå av fru Bovarys stol. Hon bar en liten blå silkeshalsduk hårt knuten omkring ett uppstående halskrås av batist, och då hon rörde på huvudet, begravdes stundom den nedre delen av hennes ansikte i det fina linnet. Medan Charles och apotekaren småpratade helt förtroligt, sutto de sålunda sida vid sida och fördjupade sig i ett av dessa samtal utan bestämt mål, som dock ha gemensamma sympatier till given medelpunkt. Spektaklerna i Paris, romantitlar, ny dansmusik, stora världen, som de ej kände till, Tostes, där hon hade bott, Yonville, där de nu voro — om allt detta talade de ända till middagens slut.
Då kaffet serverats, gick Felicité för att bädda i den nya bostaden, och gästerna bröto snart upp. Fru Lefrançois satt framför den nedbrunna brasan och sov. Stalldrängen stod utanför med en lykta i handen och väntade på herr och fru Bovary för att visa dem vägen. Han hade halmstrån i sitt röda hår, och han haltade på vänstra benet. Då han hade tagit kyrkoherdens paraply i andra handen, begav man sig på väg.
Köpingen sov. Saluhallens pelare utsände långa skuggor. Marken var alldeles grå, som under en sommarnatt.
Men som läkarens hus endast låg femtio steg från värdshuset, måste man nästan genast säga godnatt, och sällskapet skingrades.
