Redan i förstugan kände Emma en fuktig kyla lägga sig över hennes axlar som ett vått lakan. Väggarna voro nyrappade och trätrappan knarrade. I sängkammaren en trappa upp trängde en gråvit dager in genom fönstren som saknade gardiner. Trädtoppar syntes på avstånd och längre bort såg man ängen beslöjad av dimman, vilken, där floden rann fram, ångade upp som rök i månskenet. Mitt i rummet var ett virrvarr av buteljer, byrålådor, mattkäppar och kornischer, madrasser lågo på stolarna och handfat stodo på golvet — de båda karlarna, som burit dit möblerna, hade lämnat allt efter sig huller om buller.
Det var fjärde gången som hon låg på ett främmande ställe. Den första gången hade varit, då hon kom till klostret, den andra, då hon anlände till Tostes, den tredje på Vaubyessard, den fjärde här, och alla dessa tillfällen hade blivit som en inledning till ett nytt skifte i hennes liv. Hon trodde ej, att samma förhållanden kunde upprepas på olika ställen, och eftersom den avdelning som hittills förflutit av hennes liv hade varit svår, skulle sannolikt den återstående delen bliva bättre.
III.
Följande morgon då hon vaknade, fick hon se skrivaren nere på torget. Han såg upp och hälsade på henne. Hon gjorde en hastig böjning på huvudet och stängde fönstret.
Léon väntade hela dagen att klockan skulle slå sex, men då han kom till värdshuset, fann han endast herr Binet vid bordet.
Gårdagens middag var för honom en märkvärdig händelse; han hade ännu aldrig samtalat två timmar å rad med en dam. Huru kom det sig då att han kunnat tala med henne, och på ett sådant språk, om en mängd saker som han aldrig förr kunnat uttrycka så väl? Han var vanligen blyg och iakttog det slags
