— Hon tygar väl till mig värre än så, sade hon, och jag hinner inte mer än tvätta henne. Kanske ni vill vara god och säga till Camus, kryddkrämaren, att han låter mig ta ut litet tvål, då jag behöver? Det vore bekvämare för er, så sluppe jag besvära er.
— Det är bra, det är bra, sade Emma. Adjö så länge! Hon gick ut, efter att ha torkat av sina fötter på tröskeln.
Den beskedliga gumman följde henne över gården, allt under det hon talade om, huru svårt det var för henne att stiga upp om nätterna.
— Jag är så trött ibland att jag somnar på stolen; ni borde åtminstone ge mig ett skålpund kaffe i månaden att dricka om mornarna.
Sedan fru Bovary tagit emot hennes tacksägelser gick hon därifrån, och hon hade kommit ett gott stycke på gångstigen, då kon hörde träskor slamra bakom sig och vände på huvudet: det var amman!
— Vad är det?
Då förde bondhustrun henne avsides bakom en alm och började tala om sin man, som med de inkomster, han hade av sitt yrke, och de sex francs om året, som kaptenen — — —
— Till saken, sade Emma.
— Nåväl, återtog amman och utstötte en suck mellan varje ord, jag är rädd att han blir ledsen, om han ser mig sitta och dricka kaffe ensam; ni vet att karlarna —
— Jag ger er ju kaffe, avbröt Emma, eftersom det nödvändigt skall så vara. Ni tråkar ut mig!
— Ser ni, min kära snälla fru, han har en sådan förskräcklig kramp i bröstet. Han säger att cider lindrar.
— Var inte så omständlig!
— Ja, återtog gumman och gjorde en nigning, om ni inte tycker att jag begär för mycket, hon neg ännu en gång, om ni ville vara så god, hennes blick blev så bönfallande, och ge mig en butelj brännvin, sade hon slutligen, så skulle jag gnida er lilla flickas fötter därmed, de ä så ömtåliga och fina.
Sedan Emma blev av med amman, tog hon åter herr Léons arm. Hon gick fort en stund, sedan saktade hon
