sin gång, och hennes blick kom att stanna på den unge mannens axel och hon såg, att han hade svart sammetskrage på sin rock. Hans kastanjebruna hår föll ned däröver, slätt och väl kammat. Hon lade märke till hans naglar, som voro längre än som var brukligt i Yonville. Att putsa dem var en av skrivarens mest maktpåliggande sysselsättningar, och han hade en särskild kniv för detta ändamål liggande på skrivtyget.
De återvände till Yonville längs flodstranden. Under den varma årstiden, då vattnet sjönk, voro stränderna högre, så att man såg hela stensättningen nedanför trädgårdarna, som hade en trappa ledande ned till floden. Vattnet rann ljudlöst och hastigt, höga smala vasstrån böjde sig, då de grepos av virvlarna, och lågo som tofsar av grönt hår på ytan. Ibland kom en insekt och satte sig på vassrörens toppar eller på näckrosornas blad. Solstrålarna genombröto de små blåa vattendropparna, som stänkte omkring, då vågorna bröto sig, de gamla grenlösa pilarna speglade sin grå bark i vattnet, men för övrigt låg hela ängen runt omkring tom. Man höll middagsrast på bondgårdarna, och den unga frun och hennes följeslagare hörde endast det taktmässiga ljudet av sina egna steg på vägen, orden, som de växlade, och prasslet av Emmas klänning, som frasade omkring henne.
Trädgårdsmurarna, vilkas utsprång voro täckta av buteljglas, voro heta som glastaket i en drivbänk. Mellan tegelstenarna hade vildsenap växt upp och då fru Bovary gick förbi, stötte hon till deras vissnade blommor med sin uppspända parasoll, eller också släpade de nedhängande kaprifolierankorna ett ögonblick över sidenet och fastnade sedan i fransarna.
De talade om ett spanskt balettsällskap, som snart skulle uppträda på teatern i Rouen.
— Ämnar ni fara och se dem? frågade hon.
— Ja, om det är möjligt, svarade han.
Hade de ingenting annat att säga varandra? Det syntes ju på deras ögon, att de hade så många viktigare saker att tala om, och medan de bemödade sig att hitta på vardagliga fraser, kände de sig bägge två gripas av
