142
vägra att giva mig ett hederligt underhåll i Paris, emedan jag gick på mitt tjugonde år och således snart skulle vara berättigad att utkräva min andel av arvet efter min mor.
Jag dolde icke för Manon att hela mitt kapital bestod av hundra pistoler. Det var tillräckligt för att vi lugnt skulle kunna avbida bättre inkomster, vilka tycktes mig icke kunna utebliva, antingen de nu komme genom mina naturliga rättigheter eller genom spelets resurser.
Under de första veckorna tänkte jag således icke på annat än att njuta av min belägenhet, och då hederskänslan ävensom en kvardröjande skygghet för polisen förmådde mig att dag för dag uppskjuta ett återknytande av min förbindelse med spelarna på hotell Transilvanie, inskränkte jag mig till att spela i några mindre ökända sällskap, där slumpens ynnest besparade mig förödmjukelsen att begagna knep.
Jag plägade tillbringa en del av eftermiddagen i staden och återvända hem till supén, mycket ofta i sällskap med herr de T., vars vänskap för oss tillväxte med varje dag.
Manon å sin sida fann även medel att värja sig mot ledsnaden. Hon gjorde sällskap med några unga kvinnor, som våren hade lockat ut till vårt grannskap. Promenader och könets små tidsfördriv utgjorde omväxlande deras sysselsättning. Ett spelparti inom fastställda gränser fick bestå kostnaden för en åktur i Boulogneskogen, och om kväl-